Vi nöjer oss inte med E – utan satsar på en skola värd ett A

Vi har tidigare påtalat vikten av en stark skola och hur förödande de nedskärningar som genomförts har varit, både gällande studieresultat, arbetsmiljö och trygghet på våra skolor.

Vi skulle kunna summera det förenklat och kortfattat med att kommunens skolresultat har mycket sämre förutsättningar idag än för några år sedan.
Ingen kan utan att försöka försköna verkligheten motsäga detta.

Att det finns de som anser att det finns något annat som är viktigare att satsa pengar på är svårt att begripa. Naturligtvis finns det annat av stor betydelse och andra sårbara grupper förutom skolelever, vi anser inte att skolan skall få hela den ekonomiska tårtan att frossa i, men i våra budgetförslag har vi lagt mer pengar till skolan än vad de politiska partier som styr kommunen har gjort.

Att några anser att stor del av potten skall läggas på att förverkliga ett fåtals storslagna visioner när vi inte ens klarar av att hålla en hög kvalitet på det som är grundläggande är dock svårare att förstå. Det är få saker som vi har svårt att inte tänka oss att försaka för att barnen skall få den bästa tänkbara utbildningen och skolmiljön.

Skollagen har ett krav som lyder ”alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål”. Kan tyckas som att detta borde vara lätt för alla att tolka – att utvecklas så långt som möjligt. Tydligt.

Trots detta så är “detta krav” inget som vissa politiska partier tycks lägga så stor vikt vid.

Skolorna mäter oftast sin framgång genom att se hur många elever som går ut med minst E i alla ämnen, medan framgången borde mätas i hur många elever vi lyckas stötta och utveckla tillräckligt för att nå ett A.

Varför ska vi nöja sig med ett E om rätt insatser kunnat leda till mycket mer. Detta gäller både de elever som har inlärningssvårigheter och de elever som är särskilt begåvade och hade behövt extra utmaningar.

I vår kommun har möjligheterna till särskilt stöd minskat genom stora besparingar, bland annat har Elevhälsan decimerats, elevassistenterna blivit färre och de särskilda undervisningsgrupperna ökat i antal elever men legat på samma antal personal. Det innebär att fler elever med svårigheter i skolan slås ut, och hur tror vi då att möjligheterna för en särskilt begåvad elev är gällande att få stöd för att kunna prestera på en ännu högre nivå?

Med detta vill vi poängtera att problematiken med undermåliga resurser till skolan inte är ett problem specifikt för de eleverna med inlärningssvårigheter eller behov av särskilt stöd utan för alla elever.

För att nå målet att tillgodose alla elevers behov krävs en individanpassad och differentierad undervisning. Med detta menar vi att pedagoger redan på planeringsstadiet anpassar sin undervisning till olika nivåer och kan erbjuda undervisningsmaterial och uppgifter med olika svårighetsgrad och med olika arbetssätt.

Om detta skall vara möjligt behöver skolans personal ha förutsättningarna för mycket planeringstid och utrymme för samverkan mellan ämnen och årskurser. Att detta i dagsläget inte är möjligt beror inte på pedagogernas bristande vilja eller förmåga utan på skolans resurser som inte möjliggör för dem att skapa den lärmiljö för eleverna som de skulle önska.

Samhället vill gärna applicera företagstänk på skolornas verksamhet med kvalitetsgranskning genom mätbara resultat och där målet inte är att åstadkomma det bästa möjliga utan att uppfylla lagkraven till lägsta möjliga kostnad. Istället kanske man skall fundera över att kvalitet kostar och använda sig av talspråket ”man får det man betalar för”.

När skall vi alla kunna enas om att det inte är nog att bara precis ”uppfylla lagkrav” när det kommer till skolan. Självklart finns det de elever vars E-betyg är en enorm prestation som de fått kämpa sig till, och de skall vara stolta över sig själva, men generellt sett skall detta för skolans del inte vara målsättningen. Att inte sikta högre än så är inte att sträva efter att nå så långt som möjligt – och det är verkligen inte att ge våra unga de bästa tänkbara förutsättningarna inför framtiden.

Det som krävs nu är inte olika skolutredningar utan att man först och främst öppnar ögonen och förstår vad i ett samhälle som man bör prioritera.
För ambulansutryckningar när tonåringar medvetet andas in avgaser för att få en kick är inte ett tecken på att vi lyckats med att ens förmedla de mest basala kunskaper om verkligheten.

facebook Twitter Email